inspirationstories

Två av mina absoluta favoriter som jag lärt mig massvis av genom åren, Jacob Gudiol och Wille Valkeaoja, har nu slagit sig ihop till värsta dreamteam för att leverera vad jag är tämligen övertygad kommer bli en ny podd-favorit hos mig: Tyngre Träningssnack.

Wille är en av grabbarna bakom Fysiopodden, en podd jag nämnt flera gånger tidigare här i bloggen, som jag inte bara lärt mig mycket av utan som även fått mig att skratta högt rakt ut (ni vet, sådär så att förbipasserande främlingar på stan förvirrat stirrat på mig och undrat hur jag egentligen mår). Jacob Gudiol tror jag att de flesta har någorlunda koll på, annars in och läs här (ps hans instagram är en av mina absoluta favoriter också, såklart). Jag älskar hur Jacob alltid på ett roligt, underfundigt sätt kommer med håll-käften-argument för diverse aktuella tokerier i tränings-och hälsovärlden, och hur han alltid backar upp dessa med fakta svart på vitt.

Så, som sagt, jag säger bara äntligen och JA-AA vad himla himla fint! Själv har jag precis lyssnat färdigt på avsnitt nummer 1 och ska nu lägga mig i soffan för att mysa till avsnitt nummer 2. Vill du också lyssna så hittar du avsnitten HÄR, mycket nöje! “Lite djupare, lite nördigare, lite kunnigare”

Idag vill jag skriva några rader om något väldigt långt ifrån söta bakverk och svettiga träningspass. Idag vill jag skriva om något så hemskt mycket viktigare. Idag vill jag berätta för er om en människa som funnits hos mig när det blåst som mest, jag vill berätta för er om en av de starkaste, mest godhjärtade och finaste människorna jag vet. Jag vill berätta för er om min vän Ditte.

Ditte bara dök upp i mitt liv en dag för sju år sedan. Våra vägar råkade korsas och det var som att vi båda väntat på att det skulle ske; vi bara klickade. Att Ditte och jag plötsligt blev ett sammansvetsat vi kändes som det mest självklara i hela världen. Den dagen för sju år sedan blev hon min bästa vän. För det är sådan jag är, och det är nog lite sådan också Ditte är. Från en dag till en annan gick vi från främlingar till bästisar, helt enkelt.

Vi har gjort mycket galet ihop, jag och Ditte. Vi har gjort väldigt mycket o-galet ihop också, för Ditte är en av få människor jag faktiskt kan göra ingenting med utan att bli tokstressad.

Ditte var den som var hos mig på intensiven när jag vaknade upp efter mitt självmordsförsök, och när jag sedan fick komma hem från sjukhuset sov hon på en madrass i mitt flickrum i över en vecka – bara för att finnas där. När väldigt många vänner försvann, fanns hon kvar. Hon försvarade mig när hånfulla ord viskades och rykten spreds, och hon fick mig alltid alltid att känna mig så väldigt älskad och värdefull.

För det är sådan hon är, Ditte, hon är så otroligt bra på att älska och sprida kärlek, på att få människorna hon har omkring sig att känna sig just älskade.

För fyra år sedan föddes Dittes yngsta dotter Della. Della föddes med ett akut kejsarsnitt i vecka 29. Under tiden i Dittes mage hade Della fått ett virus, ett extremt ovanligt virus, som gjort att hon växt dåligt och inte fått tillräckligt med näring. Just denna virussjukdom är väldigt sällsynt och efter förlossningen sa läkarna att senast de sett ett liknande fall var för 45 år sedan. Hon hade väldigt litet huvud och var väldigt illa där an, dessutom hade hon fått en hjärnblödning under förlossningen.

De första 7 månaderna efter förlossningen bodde hela familjen på neonatalavdelningen. Sedan följde flera år med i snitt två veckors sammanlagd tid i månaden med sjukhusbesök och inläggningar, och idag lever familjen med 24/7 vårdassistans. Det som är så fantastiskt med Ditte och hennes familj, något jag alltid beundrat och funnit så otroligt inspirerande och vackert, är att det finns ingen som är bättre på det där med att fånga dagen. På att se det fina i livet trots att sikten ibland skyms av det fula, orättvisa och tunga. 

Ditte har alltid haft ett öga för det vackra, hon ser sådant andra oftast inte ser. Jag minns guldskimrande höstdagar när vi varit ute i skogen för att plocka svamp och hur jag skämtsamt sagt att hon har som en “svamp-radar”. Hon bara kliver ut med bestämda steg och hittar det, skoget guld, hon bara vet vilka grenar som ska lyftas och vilken mossa som ska makas undan. Det är lite så jag tänker att Ditte är med livet överlag; hon kliver med bestämda steg och hittar det. Det är en fantastik egenskap och något jag som sagt verkligen beundrar. Hennes förmåga att inte bara se det vackra, utan hennes förståelse att det finns där för henne att hitta. Så hon kliver ut med bestämda steg och hittar det, livets guld.

Inte helt överraskande är Ditte även väldigt kreativ. Jag har i mitt hem tre verk signerade Ditte Svanfeldt och de betyder av uppenbara skäl väldigt mycket för mig. Sedan hon blev mamma till Della har Ditte målat Krigsgudinnor, och förutom att verken i sig är hur fina som helst, så är hela tanken bakom dessa gudinnor så himla himla fin. Du kan läsa mer om dem, vad de står för och även beställa din egen krigsgudinna här på ditteart.

Idag väntar Ditte och hennes man David sitt tredje barn. Jag tycker att det är modigt, men framför allt så fantastiskt bra att de bestämt sig för att bli föräldrar igen, för uppriktigt kan jag inte tänka mig bättre föräldrar. Della kom till just dem den där dagen för fyra år sedan av en orsak, och jag tror att den orsaken är att hon behövde exceptionellt starka och älskande föräldrar. Så hon fick Ditte och David.

Vi lever på många vis väldigt olika liv idag, Ditte och jag, och vi ses tyvärr sällan. Men vår vänskap är, och kommer nog alltid vara, en vänskap där tiden mellan kramarna inte spelar någon större roll, för vi vet båda två att när vi väl ses och är tillsammans så är det fortfarande vi. Jag är enormt tacksam för den vänskapen.

Det var vad jag ville berätta för er idag. Jag ville berätta om min vän Ditte, krigsgudinnornas gudinna, som förutom att vara stark och godhjärtad, verkligen inspirerar andra. Inte bara genom att se det vackra, utan genom att skapa det, hela tiden. Tack för att du är min vän D, jag älskar dig.

Ditte har en fantastisk, alltså verkligen fantastisk, instagram, och sedan en tid tillbaka bloggar hon här på femme också.

Jag har visst helt glömt att berätta för er att Sportamore hörde av sig för ett tag sedan och ville intervjua mig för deras Sportamore Magazine. Det blev två olika intervjuer – en om mig i köket, samt en om mig och min träning, och nu finns båda nu uppe för den som vill läsa.

Börja experimentera i köket – här berättar jag bland annat om vad som alltid måste finnas i mitt kök, ger ett kanske lite otippat svar på vilken min bästaste smakkombo i mat är, och så ger jag några tips till den som själv önskar börja experimentera mer i köket.

“Jag vill ha roligt när jag tränar” – ja för jag bakar faktiskt inte preciiis hela tiden, ibland tränar jag också! I den här intervjun svarar jag på vad hälsa är för mig, vilka tre övningar jag skulle välja om jag bara fick göra tre övningar resten av livet och huruvida jag speglar mig mycket på gymmet…

Natten till igår nåddes jag av nyheten att jag är nominerad till Fitnessfestivalens “Guldhjärtat 2015”. Inte nog med det – jag är nominerad i två av fem kategorier; både till Årets hemsida/blogg och Årets förebild.

Alltså… wow! Det känns självklart helt fantastiskt, och ärligt talat rätt overkligt när jag ser namnen bredvid mitt i nomineringslistan. Det är svårt för mig att greppa att jag och roethlisberger.se står bland nominerade hemsidor/bloggar som drivs av människor jag själv ser upp till och inspireras av dagligen. Som till exempel Jill Holmström, Anna Lissjanis, Lovisa “Lofsan” Sandström, Sofia “PT-fia” Sjöström, Tyngre och Hampus “Potatismannen”. Och förebild, herregud, där någonstans mellan Jenny Adolfsson, Alex Danielsson, Emma Igelström, Antonia Eriksson och Kalle Wahlström – ja där står mitt namn. Det är ju helt knäppt! Och helt, helt fantastiskt.

Tusen tack till er som nominerat mig. Tusen tack för att ni gillar det jag gör och låter mig veta. Tusen tusen tack!

Från och med nu, till och med den 5e november, kan man rösta på vem man tycker ska få Guldhjärtat 2015 i de olika kategorierna (Årets Gruppträningsinstruktör, Årets PT, Årets Hemsida/blogg, Årets Klubb/gym och Årets Förebild) och man gör det HÄR.

Efter utcheckning på hotellet igår lunch låste jag in min väska på Göteborgs centralstation och begav mig ut på stan. Flyg var bokat för hemfärd sen eftermiddag, men jag ville ”suga lite på det”; känna efter om jag verkligen ville åka hem redan. Inom en timme insåg jag att nej, det ville jag ju inte.

Så jag bokade om flygbiljetten, knatade in på närmaste hotell, bokade en natt till och flyttade över min väska. Sedan gick jag ut igen, ut på stan utan någon spikad plan och bara strosade i ett par timmar. Att vara bland så mycket människor, och alla tusen miljoner intryck jag inte kan sortera eller avskärma, gör mig väldigt trött, så jag köpte med mig mat upp på rummet som jag åt i hotellsängen. En dusch på det och jag hade lite ny energi. Timmarna mellan nio och midnatt spenderades sedan på ett urgulligt kafé någonstans i Göteborg, och slutligen somnade jag för andra natten i rad som en stock så fort jag la huvudet på kudden. Det kan jag inte minnas när det senast hände, och att vakna och faktiskt känna sig utvilad var liksom en känsla jag glömt hur den kändes.

Idag såg jag till att komma upp i god tid innan utcheckning för att i lugn och ro hinna äta hotellfrukost. Med min kopp kaffe och mina fyra tallrikar från buffén satt jag i tystnad vid fönstret och iakttog människor, spårvagnar och staden som vaknade till liv. Fantastiskt bra start på dagen, och ett fint avslut på min spontana Göteborgshelg.

Helgens bästa köp är nog den lilla boken ni ser på bild ovan. Minns ni den här målarboken jag köpte i somras? Den har jag haft stor glädje av, och till min egen förvåning har jag verkligen kunnat varva ner när jag tagit mig tid och satt mig ner för att färglägga fina mönster. Så när jag hittade den här målarboken i smidigt “pocketformat” på Panduro, tänkte jag direkt att den är ju perfekt att ha med sig i väskan! Perfekt för mig att plocka upp när jag sitter på pendeln eller stressar mellan möten, för att låta huvudet vila lite.